Mörkerkärlek
Denna ständiga hunger
den lockande doften av kärlek
gäckande och ouppnåerlig
Denna oupphörliga längtan
dömd att aldrig bli uppfylld
i natten syns inga tårar
Låt ljuset flöda in
låt solens strålar
förbränna min kropp
Driv en påle genom mitt hjärta
och ge mig frid
Niniel
Det var en gång en prins som var på väg hem från en resa. Dagen var solig och varm och för att svalka sig vek prinsen av från vägen och red in i skogen. Prinsen red längs de små stigarna under trädens lövverk och njöt av skuggan och doften av jord och växter. Plötsligt stelnade hans häst till och ryggade tillbaka. Grenar knäcktes och en väldig björn dök upp framför prinsen. Förgäves försökte prinsen lugna sin häst men den vände tvärt och skenade genom skogen. Prinsen kunde inte göra något annat än att hålla i för glatta livet och hoppas på att inte falla av.
När prinsen äntligen lyckades lugna sin häst var han vilse, djupt inne i skogen. Det fanns inte längre några stigar att följa och trädens lövverk var så tätt att knappt något ljus nådde ner till marken. Länge och väl red prinsen men utan att hitta någon stig att följa. Träden såg förvillande lika ut överallt och till slut visst prinsen inte ens om han red framåt eller runt i cirklar. Skymningen började falla och prinsen var både hungrig och törstig. Han undrade hur lång tid det skulle ta innan någon hittade honom om han inte själv fann vägen ut ur skogen. Hur länge skulle han överleva?
Skymningens stillhet kändes plötsligt mer hotande än rofylld. Kanske fanns det väsen i skuggorna som bara väntade på att mörkret skulle falla? Ett svagt ljus glimmade till mellan trädgrenarna längre fram. Prinsen kände en smygande rädsla och grep om sitt svärdfäste.
”Är det någon där?” ropade han.
Inget svar hördes men ljuset flimrade till och rörde sig i riktning mot honom. Nu såg prinsen att ljuset kom från en lykta. Lättad tänkte prinsen att han var räddad. Men i stället för att skynda fram till honom så tvekade lyktans bärare på avstånd. Lyktbärarens ansikte låg i skugga men av den slanka kroppen att döma så var det en kvinna.
”Jag vill dig inget illa”, ropade prinsen. ”Jag har kommit vilse och behöver hjälp.”
Efter vad som verkade vara en kort tvekan steg kvinnan närmare och höjde lyktan för att se bättre. När lyktan sken sitt mjuka ljus i hennes ansikte så kände prinsen det som om ett tomrum han inte ens vetat om att han hade, blev uppfyllt inom honom. Den här kvinnan var den han ville tillbringa all sin levnads dagar med. Hon log mot honom.
”Följ mig”, sade hon. ”Det är för långt att gå genom skogen i kväll. Du är välkommen att övernatta i min stuga.”
Kvinnan vände och började gå. Prinsen såg inga riktmärken men kvinnan tvekade inte utan tog sig fram mellan träden med lätta men bestämda steg. Hon gick snabbt och prinsen hade fullt bestyr med att hålla samma takt. Tusen frågor virvlade i hans hjärna. Hur kom det sig att hon var ute i skogen vid den här tiden på dygnet? Var bodde hon? Hur skulle han göra för att aldrig behöva skiljas från henne?
Så öppnade sig en glänta framför dem. I mitten låg en liten timrad stuga. Bredvid stugan fanns en brunn. Vildrosor och hallon blommade och spred en söt doft. Ett silvervitt månsken låg över gläntan. Kvinnan vände sig mot prinsen och det var som ett eget ljus strålade från henne. Det han såg i hennes ögon gjorde att han vågade ta hennes huvud i sina darrande händer och kyssa henne. När de stod på tröskeln till den lilla stugan så sade prinsen förundrat: ”Jag vet inte ens vad du heter.”
”Niniel är mitt namn”, sade kvinnan och de steg in i stugan tillsammans.
När morgonen kom bönföll prinsen Niniel att följa med honom till hans slott. Niniel svarade att det skulle hon med glädje göra, men sade hon: ”Du ska veta att skogen är min verkliga hemvist och när vi kommer till staden och ditt slott kan det hända att andra inte kommer se mig som du gör. Jag litar på att du genom din kärlek kan få andra att se mig som jag verkligen är.” Prinsen tänkte att det inte kunde vara någon svår uppgift. Vem som helst som mötte Niniel måste ju se hennes skönhet och klokheten i hennes ögon.
Prinsen sadlade sin häst och med Niniel som vägvisare red de genom skogen. När de kom till skogsbrynet tog Niniel upp ett frö ur sin ficka. Hon planterade fröet precis där skogen slutade och strax växte det upp en vildros med vita blommor, likadan som de som växte runt Niniels stuga.
När prinsen och Niniel hade ridit en stund fick de syn på ett värdshus som låg vid vägkanten och bestämde sig för att rasta. De steg in och satte sig vid ett av borden. Prinsen lade märke till hur de andra gästerna sneglade på dem. Ett par gick förbi prinsens och Niniels bord. De gav Niniel en lång blick och prinsen hörde kvinnan säga: ”En skam att ta med sig en sådan varelse. Det här är ju ändå ett respektabelt ställe.” Från ett annat bord hördes någon säga: ”Så ovårdad och ett sådant utseende. Det är rent ut obehagligt.”.
”Ta min hand”, sade Niniel. Prinsen såg sig om i värdshuset. Allas blickar var riktade mot honom och Niniel och prinsen läste allt från förakt till avsmak i gästernas ansikten. Till sin skam kunde prinsen inte förmå sig att ta Niniels utsträckta hand i alla gästerna åsyn
”Vi går härifrån”, sade han och reste sig och lämnade värdshuset. Niniel följde honom ut.
Vid sin häst vände sig prinsen om för att hjälpa Niniel upp. Niniel hade dragit upp huvan på sin kappa men den föll av då hon steg upp på hästen och prinsen såg att hennes ansikte var fullt av blånader. Prinsen blev förskräckt.
”Vad har hänt?”, frågade han.
”Sorg sätter spår i både kropp och själ”, svarade Niniel.
Prinsen lovade Niniel att nästa gång någon inte kunde se henne som den underbara och vackra kvinna hon var så skulle han öppna deras ögon och under hans kyssar så bleknade Niniels blånader bort och hennes hy blev återigen liljevit och slät.
När prinsen och Niniel red kom fram till prinsens slott blev det stor uppståndelse. Alla i slottet kom ut på borggården och välkomnade prinsen hem och undrade var han hade varit. Prinsen bad om lugn.
”Du måste vara trött efter färden”, sade han till Niniel. ”Följ mig.” Prinsen ledsagade Niniel till slottets vackraste gästrum.
”Vila dig här så ska jag säga till om en välkomstmiddag till din ära”, sade han.
Dörren till slottsköket stod på glänt och när prinsen närmade sig hörde han hur kökspersonalen pratade.
”Vem är det, den där som prinsen hade med sig?” sade kocken. ”Något vederstyggligare har jag aldrig sett.”
”Någon sorts skogstroll kanske?”, sade kokerskan. ”Jag hoppas den inte har några sjukdomar som den dragit med sig in till slottet.”
”Prinsen har gett varelsen de bästa gästrummen.”, sade en av tjänarna. ”Låt oss hoppas att den inte gnager sönder möblerna.” Alla i köket skrattade. Ljudlöst vände prinsen på klacken och återvände till Niniels rum.
”Jag tänkte att det vore bättre med en middag på tu man hand ikväll”, sade prinsen när han steg in till Niniel igen. När Niniel vände sig mot honom såg prinsen att hennes ansikte var fyllt med vad som såg ut som brännblåsor, ilsket röda och fyllda med var.
”Men vad?”, utbrast prinsen förskräckt. ”Det var ju bara dumt prat från tjänarna. Om jag hade trott att det skulle nå dina öron så hade jag naturligtvis…”
Prinsen tog Ninies händer och kysste dem. Nu när de var ensamma kunde han inte förstå att han inte hade sagt till tjänarna i köket. Niniel var hans dyrbaraste skatt och naturligtvis borde han kunna säga det till alla som ifrågasatte det.
”Jag älskar dig”, sade prinsen. ”För att visa att jag menar allvar ska vårt bröllop stå redan i morgon. Jag ska gå och tala med min mor”
Niniel log mot prinsen och ännu en gång bleknade skadorna i hennes ansikte inför prinsens ögon.
Prinsen steg in i sin mor drottningens gemak.
”Om du visste hur oroliga vi har varit”, sade drottningen. Prinsen berättade hur han kommit vilse i skogen och om hur Niniel räddat honom.
”Hon är den enda för mig”, sade han. ”Vårt bröllop ska stå i morgon.” Prinsen kände sig stolt över sina ord.
”Jag förstår att du ser något som inte vi andra ser i den här kvinnan eller vad hon nu är”, sade drottningen. ”Men hur kan du vara säker på att det är du som ser hennes sanna gestalt? Hur kan du veta att det du ser inte bara är ett trick och att du gifter dig med ett monster?”
”Jag säger inte att du inte ska gifta dig med henne”, fortsatte drottningen. ”Jag säger bara: måste det ske så brådstörtat? Varför inte vänta åtminstone en månad så ni kan lära känna varandra bättre. Den tiden borde äkta kärlek klara av att vänta.”
Prinsen stod tyst en lång stund.
”Jag ska tala med henne”, sade han till sist.
På vägen till Niniels rum funderade prinsen över hur han skulle lägga fram frågan om ett uppskjutet bröllop för Niniel. Det handlade inte, resonerade han, om att han inte älskade henne och ville visa det för alla men om han bara fick lite mer tid så skulle han säkerligen få andra att se Niniel som den älskliga och vackra kvinna han visste att hon var och visst skulle det göra deras bröllopsdag till en ännu lyckligare tilldragelse?
Dörren till Niniels rum stod på glänt. När prinsen steg in var rummet tomt. Förtvivlad insåg prinsen att Niniel måste ha gett sig av. Men kanske fanns det ännu tid att hinna upp henne? Prinsen kastade sig upp på sin häst och red i vild galopp mot skogen. När han närmade sig skogsbrynet såg han en gestalt precis vid randen av skogen.
”Niniel, vänta!” ropade prinsen. Han hoppade av hästen och sprang mot henne. Niniel stod böjd över den vita rosenbusken som hon hade planterat när hon lämnade skogen. När prinsen närmade sig tittade hon upp och prinsen ryggade förskräckt tillbaka. Niniel såg mer ut som en mumie än en levande människa, insjunken och förtorkad. Håret hängde i tovor och blicken var som två svarta hål i det i det livlösa ansiktet.
”Älskade”, sade prinsen med tårar i ögonen. ”Vad har jag gjort? Jag lovar och svär att jag aldrig ska göra sig illa mer. Aldrig. Låt mig få en chans till. Bara en enda.”
Niniel lutade sig än en gång över rosenbusken och det såg ut som om hon andades lätt på den. Så lyfte Niniel huvudet igen och såg rakt på prinsen med sorg i blicken. Hon var återigen lika strålande vacker som hon varit den allra första gången prinsen mötte henne. Niniels röst var inte mer än en viskning när hon sade: ”Farväl”. Så steg hon in i skogen och var försvunnen.
Prinsen stod kvar i skogsbrynet bredvid rosenbusken. När han tittade ner upptäckte han att mitt bland de vita rosorna fanns en enda mörkröd blomma som var större och vackrare än alla de andra.
